Spänd vs. avslappnad

Jag har länge haft svårt att vara avslappnad när jag och Kungen hoppar. Det hela startade för något år sen då jag totalt blev paralyserad under en hoppträning. Jag satt på Kungen och kunde inte hoppa. Jag blev rädd för att övningarna var för svåra för oss då och han vägrade på hindrerna och jag flög av, ett flertal gånger. Efter det ridpasset blev det ett uppehåll från hoppningen. 
 
Jag började hoppa hemma och jag våga hoppa sånt jag inte hade vågat hoppat efter hoppträningen. Vi började hoppa studs, olika kombinationer och en massa andra serier. Rädslan släppte mer och mer. Men i över ett år har jag haft problem med att vara avslappnad. Mina händer blir för höga och jag vill "lyfta" Kungen över hindrerna. Jag stör honom mer än vad jag hjälper. 
 
Igår fick William med det på bild. Ett spänt hopp och ett avslappnad. 
 
 
Här är det spända hoppet. Jag liksom "lyfter" honom över hindret och jag har händerna helt fel. Man ser både på mig och Kungen att hoppet blir spänt och inte avslappnat. 
 
 
Det avslappnade hoppet. Betydligt bättre än hoppet innan. Händerna är där dom ska och jag är mer med i sprrånget. Även Kungen ser avslappand ut. 
 
Nu för tiden märker jag när jag är spänd. Då väljer jag att hoppa en gång till och få det avslappnat. Ju mer jag tänker på hur jag rider så känns inte höjden eller t.ex. kombinationen som något läskigt längre. Det glömmer man bort eftersom jag tänker på avståndet, vägen, mina händer etc. Hoppningen känns betydligt lättare än vad den gjorde för några månader sen. Jag jobbar aktivt med det här och det kan bara bli bättre nu! 
 
 

Bestraffning inom ridsporten

En sak som händer oftare och oftare är när ryttare bestraffar sina hästar med spö. Det är väldigt få tävlingar nu för tiden där denna situation inte uppstår. Hästar som stannar, river, är "bångstyriga" som får sig ett slg med spöet. En del stannar inte där, en del matar med spöet om och om igen. Sen kan man alltid förtydliga bestraffningen lite genom att lägga på sporrar och ett skarpt bett som man kan slita lite i. Spön och andra redskap (så som sporrar) finns för att hjälpa till att förfina/tydliggöra hjälperna. Redskapen är inte till för att bestraffa hästen. Man rider och tävlar på hästens villkor. 
 
Nu är det i allafall en bloggare som vill sätta stopp för detta och det är Tyra Sjösted. Hon har skrivit ett långt inlägg om detta och har startat en namninsamling för just detta område: Att ryttare som brukar våld på tävling ska bestraffas för det också. Ett jättebra initiativ. Jag har såklart skrivit på med mitt namn. Spö och sporrar ska användas till rätt ändamål, inte till att ge hästen stryk. 
 
Jag själv använder inte sporrar, jag äger inte ens ett par. Spö har jag vid dressyr för att få till vissa rörelser eller när benen börjar säga ifrån, då petar jag till honom med det, absolut inget som gör ont. I hoppningen använder jag spö men behöver bara hålla i det. Har helt ärligt aldrig använt det på en tävling. Kungen har så bra motivation till att hoppa ändå. Som det ska vara. 
 
Jag tycker alla ska läsa igenom inlägget Tyra har skrivit och sen själva avgöra om ni vill vara med på listan eller inte. Sidan finns HÄR  
 
 
Ett ordspråk som jag tycker passar in i ämnet: 
 
Där kunskapen tar slut tar våldet in 

Individ eller ras?

Jag tycker man oftast får höra, se eller läsa om att det finns ryttare som blir negativit bemötta på grund utav vilken häst dom rider. 
 
En sterotyp om "oss" folk som har travare och skolar om dom till ridhästar är att vi är skogsmulleryttare, inte har kunskap att skaffa något "bättre" eller att vi inte har tillräckligt med stålar i plånboken. Och visst det här kanske stämmer in på en del men långt ifrån alla. Det skulle vara som att säga att alla som har halvblod tävlar i dressyr, också det långt ifrån verklighet. 
 
Travare har fått stämpeln att dom är billiga, super nervösa och kan bara slängtrava. Detta är långt ifrån sanningen. 
 
Jag har helt ärligt aldrig stött på någon som har varit negativ till mitt val av häst. Aldrig några höjda ögonbryn eller någon vass kommentar. Eller jo en sak kommer jag på. Jag hade en vän som sa (jag citerar) "Det är bara att vänja dig Louise du kommer bli van att höra mycket skit om ditt val av ras" Min vän hade uppenbarligen fel. Men  har jag haft tur eller har det bara varit en slump att jag inte har träffat dessa människor som skulle snacka så mycket skit om min häst? Jag vet inte. 
 
Men Kungen har ett undantag. Han är från Tyskland. I Tysklans frysmärker man inte hästar. Det finns alltså inga "bevis" på att han är travare, iaf inte som man ser. Det är först när han börjar röra sig, speciellt i övergången mellan trav-galopp där han inte riktigt bär sig än. Jag vet att många döljer tatueringen med svart eller brun färg för att beviset ska försvinna, åtminstode under tävling. Jag tycker helt ärligt att detta är tragiskt. Varför ska man dölja vilken ras hästen är? 
 
När jag skulle leta efter en häst hade jag några krav. Den skulle vara genomsnäll och lugn. That's it. Jag provred 3 hästar och jag fastande för Kungen. Jag gick efter individ och inte ras. 
 
Jag förstår samtidigt dom som har tävlingambitioner, dom som vill rida riktigt höga klasser. En travare kanske inte passar in i den mallen. Att utbilda en travare tar lång tid, en tid som många ryttare inte vill lägga ner på en häst. Det är inte som att utbilda en ungäst utan du ska lära om en oftast lite äldre häst. 
Alla vill inte ha en travare. Så är fallet ibland. Jag har märkt att många går till attack mot människan som inte vill rida/äga en travare. Enligt mig så måste detta också få vara okej. jag vill t.ex. inte äga en ponny eller en islandshäst, jag gillar raserna men dom är inget för mig. Men bara för att man inte vill ha en viss ras behöver man inte kasta skit på dom som har en sån ras. 
 
Ridsport är en sport som kräver en del skin på näsan. i alla fall om du ska ut och tävla. Jag har varit på en lokal hopptävling och redan på framhoppningen var det otrevligt folk. Inte för att jag hade en travare utan för att på tävling är det prestige, stress och hästar som inte alltid vill över hindret vilket också blir en stor press. Man är där för att prestera och vinna. Det gäller att inte ta åt sig. Att stå på sig. Tyvärr är det inte alla som klarar den pressen. Tävlingsvärlden är hård i alla sporter. 
 
Mitt tips till dom som har fått negativit bemötande på grund utav att man rider/äger en travare. Stå på er. Ni valde den hästen av en anledning och den anledningen är det enda viktiga i slutändan. Folk får tycka vad dom vill och stör dom sig så mycket är det deras problem. Det är inte deras häst uatn din och det är det enda viktiga. 
 
 
 
Kungen kommer aldrig bli bäst. Han kommer aldrig hoppa 150cm. Jag vill inte hoppa 150cm. Jag ville ha en schysst ridhäst, men jag fick mycket mer än så. Jag fick en underbar vän <3 
 

Näthat

Ett hett ämne just nu bland alla bloggar är snacket om allt näthat. Och såklrt vill jag skriva om min åsikt också! 
 
Jag har (om jag minns rätt) aldrig skrivit en kränkande kommentar. Och om någon skulle ha tagit illa åt sig har detta självklart inte varit min mening. Jag är mycket för konstruktiv kritik. Har man något bra tips till mig om min ridning är det alltid varmt välkommet. Men om någon bara har dålig kritik till mig utan någon fakta så behöver man faktiskt inte yttra sig. 
 
Ett tag skulle alla bloggare (iaf många) skriva svar på tal. Helt fel väg att gå kan jag tycka för dessa människor som inte har något vettigt att säga vill bara ha uppmärksamhet, varför då ge dom det? 
 
Nu var det länge sen jag fick oschysst kritik på min blogg. Kan vara för att jag har så himla snälla läsare, hehe. Men skulle jag få det skulle jag helt ärligt inte bry mig. Jag har ganska mycket skin på näsan och tycker en viss person något om mig då får den helt enkelt göra det. Jag är så även privat, gillar inte någon mig, bra då behöver den personen inte umgås med mig. Simple as that. 
 
Dock ska man tänka på vad man skriver. Kränkande ord kan polisanmälas och man kan alltid lista ut vem som har skrivit vad. 
 
Men jag blir förvånad att så många tar åt sig utav opassande kritik. Jag förstår yngre tjejer att dom blir ledsna men jag fyller 22 år nästa år och det är bra många äldre än mig som tar åt sig alldeles för mycket. Jag tror också att om man har fått mycket oschysst kritik bygger man en mur och när man får konstruktiv kritik läser man mellan raderna och tar det som en personangrepp istället för att ta in det, och vem vet det kanske är det bästa tipset man har fått under alla år som ryttare. 
 
Det finns även många som tycker att bloggar man så får man räkna med att ta lite skit. Okej? Så bara för att jag har facebook så är det ok för någon att skriva elaka saker just för att jag finns på internet? Nä skulle inte tro det. Sånt beteende ska inte accepteras någonstans. Inte på internet, inte på jobbet, inte i skolan ect ect. 
 
Man ska stå på sig om man får sådana kommentarer. Det är ingen som känner din häst bättre än du själv och troligtvis har dom bara sett ögonblicksbilder eller filmer. Dom är inte där varje dag, dom har aldrig ridit din häst. Dom tror att dom känner dig för att dom läser om din häst varje dag men det gör dom inte. Jag säger som Grynet, ta ingen skit! 
 
 

Bekväma ryttare

Sommaren är slut och hösten har kommit. Hösten innebär oftast att man får klä sig lite varmare, det blir mörkare tidigare på dagen och himlen öppnar sig. Här i Norrtälje (8 mil norr om sthlm) har vi haft några dagar i rad med regn. 
 
Jag rider efter schema som ni säkert vet eftersom dom läggs ut på bloggen. Jag planerar efter hur jag jobbar och att det ska bli så varierat som möjligt. Helst ska ett schema innehålla 1-2 vilodagar, ett dressyrpass, 2-3 uteritter, ett markarbetspass och en hoppträning. byter också bort vissa pass och lägger in promenad eller longering istället. Jag vill helst inte byta bort något pass när det är bestämt att jag t.ex. ska hoppa på tisdag osv. Jag har ridhus bredvid stallet och en utebana. Dressyren blir oftast på utebana och allt som har med bommar att göra sker inomhus. 
 
Häromdan när det regna valde jag att rida ut barbacka istället för att rida i ridhuset. Varför? Jo för regn ska inte vara ett hinder till att man inte kan rida. Såklart finns det undantag. Vissa hästar kan inte ridas i regn av olika skäl, helt förståeligt. Jag rider inte heller om det är storm, eftersom det är farligt att vara ute då. Men det finns bekväma ryttare som rider efter väder. 
 
Bekväma ryttare är sådana som styrs av vädret det kan t.ex regna, vara för kallt, vara för varmt etc ect för att rida. Hästen kan ridas upp till minus 25 grader utan att det är farligt. Är det för varmt kan man ta en promenad eller vänta med att rida tills på kvällen. Dock tror jag att ryttaren tycker det är för varmt och inte hästen. 
 
Jag kan tycka att man är lite lat om man inte vill rida för att man blir blöt.. Hästen är ett djur som kräver motion och den struntar nog om det regnar eller inte (fortfarande så gäller det inte alla). Och att plöja runt i ridhuset varje dag stjälper nog mer än vad det hjälper. Sen kan man alltid lägga in en vilodag istället om det är skitväder men att göra det flera dagar i rad för att det regnar tycker jag är fel.
 
Jag kan tycka att det är rätt mysigt att rida när det regnar. Bara att dra på sig en vattentät jacka och ländtäcke på hästen så är det lugnt. Väljer man att inte rida på en vecka för att det regnar hela den veckan då ska man nog byta hobby. i alla fall enligt mig. 
 
Vintern är runt hörnet, bara att förbereda sig med varma kläder :) 
 
 

Mina ovanor

Jag skrev för ett tag sen om Kungens ovanor. Tänkte nu dra upp mina. Alla ryttare har saker vi har lagt in i ridningen för att vi ska "rädda upp" olika situationer. Man kan också lägga till ovanor för att man tror att det är det rätta. Här kommer iaf mina. 
 
1. Jag höjer händer i ridningen. När Kungen blir lite för "på" eller spänner sig åker mina händer magiskt upp. Då blir Kungen störd i munnen och jag saboterar för han. Jag har lagt till den här ovanan för att jag trodde att jag kunde påverka han mer och att det skulle balansera upp mig själv. FEL! Höjer man händerna så har man noll balans. Dessutom ska man hålla balansen med övriga kroppen inte händerna. Dessutom stör jag Kungen i hans mun och det blir bara fel. Detta är något jag jobbar på varje ridpass och något som blir bättre med tiden.
 
2. Jag faller framåt i galoppfattningen. Detta är en typisk klassiker. Man vill hjälpa hästen att fatta galoppen. FEL! Man ska sitta upprätt när man fattar galopp eftersom man då är i balans med hästen. Lutar man sig framåt har man noll koll på balansen. Om hästen dessutom går i form tappar den allt stöd (om den inte bär sig själv förstås) eftersom man släpper lite på tygeln. Får påminna mig om detta varje dressyr pass, dock är jag lite slarvigare när vi rider ut. 
 
3. Jag vill kontrollera för mycket: Åter till hoppningen. Oftast innan hindret vill jag gärna vara där och hjälpa till. När det kanske är 2 galoppsprång kvar så tänker jag "oj jag kanske ska göra en halvhalt till". Man kommer garanterat fel på hindret. Detta är toltalt FEL! Innan hindret ska man vara stilla med händerna just för att inte störa hästen. Halvhalten gör man inte flera galoppsprång innan hindret. Min tränare får ständigt påminna mig om att inte vara där med händerna och störa. 
 
Det finns säkert flera saker till som jag behöver träna på att förbättra. Men det här är väl dom mest tydliga grejerna just nu. Huvudsaken är inte att man ska rida 100% perfekt. Det gör ingen så det är bara att glömma. Men att man upptäcker felen och jobbar på dom. Det är inget dåligt att ha ovanor, det har alla och man hittar på nya ovanor hela tiden. Vet några få som slår av sig all kritik då dom inte kan ta att dom inte rider perfekt. Accepterar man inte att man gör fel/har ovanor kommer man heller aldrig bli en bra ryttare. 
 
Jag tycker det är roligt med utmaningar. Kanske därför jag bara har ridit ridtravare dom senaste 4,5 åren? Istället för att se det negativit så kan man se det positivt, för nu har man något att träna bort. Mål är något jag alltid har haft och strävat mot. Ett av målen kan vara att just träna bort en ovana eller två. Det höjer min motivation iaf. 
 
Inte bästa bilden men här ser man mina höga händer... bild från i våras..
 

Skriva om vad man vill?

När jag var inne på en blogg häromdan såg jag att denna kommentar i kommentarsfältet: 
 
"Du skriver alltid o att din/dina hästar går dåligt sluta med det" 
 
Okej? 
 
Jag kan tycka att man ska få skriva om vad man vill på sin blogg. Skulle Kungen ha en riktig skitvecka ska man då skriva att "åh allt gick superbra" när det egentligen inte gjorde det? 
 
På min blogg kommer det alltd vara sanning om det jag skriver. Skulle jag skriva att Kungen gjorde ett perfekt galoppombyte så har han gjort det. Finns ingen anledning om att ljuga för att det ska låta bättre på bloggen. Och hur rolig är det att läsa en blogg som det ständigt ljugs i eller att det går överdrivet bra i fast när det kanske inte rikigt går så bra?  
 
Sen känns det lite omoget att ständigt tänka på att läsarna ska gilla det man skriver. Bloggen är väl ursprungligen en "dagbok" på internet. Dom som har haft en "riktig" dagbok har väl aldrig tänkt att "oj nu måste jag skriva bra ifall att någon läser den". I don't think so. 
 
Sen gillar jag alla "stavnings-poliser". Jag kanske inte är den bästa på att skriva och det blir konstiga meningar, felstavade ord etc etc. Så jag tycker det är lite underhållande när det kommer kommenatrer som att " oj du glömde ett D där...". Tänker jämt att oj den personen kan inte ha mycket till liv när den endast skriver sånna kommentarer. Nu kanske några av mina bloggläsare kommer tycka att jag låter hård. Men det är faktiskt såhär jag tycker, alla tycker olika och det är väl bra. 
 
Såklart ska man inte kränka eller trycka ner andra, men det ska man aldrig göra. Men det som skrivs i min blogg kommer alltid vara 100% ärligt. Min blogg är för att visa Kungens utvecklig och i framtiden kommer jag även skriva lite mer om mig själv också. Jag kommer inte göra verkligenheten till något annat än vad den just är. Ibland går det skit och ibland svävar jag på rosa moln. Precis som livet är ibland. 
 
Jag med kort hår, detta var ett tag sen ;) 
 
 
 

Kungens fula sidor....

Alla hästar har ovanor, lika så min.. här kommer en del saker som Kungen gör som inte riktigt uppskattas ibland....
 
 
  • Kungen vill gärna ta egna beslut. Speciellt i hoppningen just nu. Det ska gärna gå lite fortare, annan gångart, snävare svängar. You name it. Detta tycker inte matte om.. Speciellt inte i hoppningen då det ska gå i 180 och Kungen söker sig efter hinder att hoppa. Det är nästan så att man kan höra han tänka. Fuck you i'm doing this my way. 
 
  • Kungen ska äta allt. Det vill säga blad, grenar, gräs, jord.. ja allt. Speciellt på uteritter då ska det gärnas äta en gren eller två, vilket resulterar i att Kungen får en härlig brun sörja runt munnen som sitter stenhårt på betett. 
 
  • Han blir 5 år på tävlingar. typ. Allt är nytt,läskigt och så kan man inte stå still. Kungen blir hyper och ska bråka med den som håller i vilket oftast inte är jag för jag försöker klä på han. Framhoppningshindrerna är dö läskiga och kan äta upp en. Transporten ska det stampas i så man får uppmärksamhet. Kungen i ett nötskal. 
 
  • Underlaget bitts. Rider man på nyaställen och marken skiftar i färg, kan räcka med en nyans, så är det livsfarligt att gå där. Kan även räcka med att det finns en sten som är svart och resten bruna, LIVSFARLIGT. Det är inte bara en gång Kungen har lagt på en tvärnit och hans kära ryttare får kämpa för att sitta kvar. 
Såklart är dessa inte bara negativa saker. Det är sånna här saker som jag tycker gör en häst persolig. Skulle aldrig byta bort/lämna bort eller sälja Kungen. Vi är som ett gammalt gift par ;) 
 
Världens bästa häst! 
 
 
 

Motivationen

Tänkte dra upp lite tips på vad man kan göra när motivationen till hästen är borta. Alla har vi perioder då man inte rider lika mycket och det är här tipsen kommer, hur man hittar tillbaka den!
 
  • Läste på en blogg förut att man skulle strunta i att mocka och bara rida. Jag tycker tvärt om. En häst kan inte mocka själv, och jag hade då inte velat sova i min egna avföring. Så första tipset (eller rådet) är att orkar du inte rida, fine se till bara att hästens grundläggaande behov finns. Det vill säga mat, vatten och ren bädd. Ingen vill sova i sitt eget skit, inte heller hästarna. 
 
  • Planera in en träning. Motivationen för mig iaf höjs sjukt mycket om jag vet att vi ska träna för någon. Det ska planeras med ridning dagarna innan och efter. Hamna bara inte i en ond cirkel där hästen bara rids på träningar för att det är roligt. Hästen kommer tröttna rätt snart och risken för skador är större. 
 
  • Planera in en tävlig. Nu blir kraven lite större och du har ett mål som ska genomföras. Hästen ska vara i god kondition (helst) och redo för uppgiften och måste alltså ridas och tränas innan tävlingen. 
 
  • Sätt ett mål. Jag själv gör alltid års mål. Jag planerar in realistiska mål för året i januari och jobbar mot dom hela året. Helst ska alla vara klara innan året är slut. man kan dessutom göra veckormål eller dags mål t.ex. "under det här ridpasset ska han gå i form under hela arbetstiden" 
 
  • Känner du att du inte har någon ork för att rida hårdare pass, gör det inte! En skrittur kan göra gott och väl och att bara ha det mysigt med hästen som dessutom får komma ut och röra på sig är bättre än en häst som får stå i hagen varje dag. 
 
Detta var mina motivations tips och jag använder mig av alla knepen! Vill tillägga att om hästen skulle stå en extra dag lider den inte av. Då kan det räcka med att bara borsta hästen eller stå och mysa med den i hagen. Eller varför inte ta en promenad så får både du och hästen motion. Alla knep är guld värda och det ändå viktiga i slutändan är att både du och hästen mår bra och har roligt tillsammans! :) 
 
Kungen och jag på träning förra året tror jag... Jag har papper i nästan för jag ramla av och började blöda näsblod, så kan det gå! ;) 
 
     

Motivation

Känner en väldigt stark motivation till ridningen just nu, trots att min planering inte alltid går ihop. Jag känner att jag vill komma framåt nu och utvecklas som ryttare. Vill verkligen att alla mina mål för 2013 ska ske och att Kungen håller sig sjuk/skadefri.
 
Varje gång jag rider ut nu för tiden känner jag att jag vill arbeta han, inte bara rida för att han ska röra på sig. Han ska gå i form, vara bärig och framför allt lära sig nya saker eller bli bättre på saker han redan kan.
 
Det vi kommer behöva träna på mest nu är samlingen i galopp. Kungen är ju som sagt född till travare och galoppen blir inte graits då. Det kommer ta många timmar innan jag kommer känna att vi nästan har gått i mål. Men det kommer vara värt alla timmar och slit i slutändan.
 
Längtar tills i mars då både träningarna och tävlingarna börjar för våran del!
 
 
Fotograf. Linn Olsson-Park
 
Finaste hästen <3

Överanalysera

En sak jag är riktigt bra på är att överanalysera. Speciellt när det gäller Kungen och hans eventuella sjukdomar/skador. 
 
Sen Kungen kom har jag haft misstankar att han har haft Lymfangit, senskada, Kissing spines, kotledsinflammation, gaffelbandsskada osv. osv. 
 
Kungen har såklart aldrig visat några symptom på dessa sjukdomar, haft feber eller varit halt. Ändå ska tankarna dra iväg och tillslut är han dödssjuk. 
 
Men jag antar det blir så. Nu när jag har läst alldeles för mycket på google om skador ska kan jag nästan kalla mig expert. För ska man ta hand om ett liv så ska man vara rädd om det livet. Ibland kanske man blir för rädd och går till överdrift. Jag har börjat ställa mig själv några frågor och dessa frågor kan se ut såhär: 
 
  • Är Kungen halt? 
  • Är han svullen?
  • Är han varm på den ev. skadan? 
  • Har han feber? 
  • Äter han och dricker normalt? 
 
Blir svart nej på dom fyra första och ja på den sista är sannolikheten att han är sjuk/skadad minimal. Men man ska alltid ringa veterinär om det skulle vara något. 
 
Kungen blev i höstas lite svullen i ena benet. Det visade sig att han kände av muggen han hade fått av en sår på bakbenet. Jag ringde veterinären och efter 3 dagar var svullnaden borta. Kungens sår tvättades med jodopax och han stod lindad på nätterna. Han fick vara ute i vår hage som var mindre lerig och han var varken varm, halt eller hade feber. Det var den gången jag trodde han fick lymfangit och skulle ha pencillin sprutor, men icke sa nicke men lite sårvård mådde han bra igen, eller han mådde inte dåligt egentligen, han vara samma matglada kille. 
 
Så många gånger skenar mina tankar iväg. Dock är jag uppmärksam när jag vet när något inte står rätt till. Som med muggen eller nu när förra sadeln inte passade längre. Alltid något ;) 
 
 
Han är älskad den här hästen <3 

Rädsla del 3

Sist jag skrev om rädsla handlade det mest om rädsla för att något skulle hände mig. Den här gången ska vi sncka lite om Kungen. Det värsta som skulle kunna hända Kungen är att han skulle bli skadad, sjuk eller dö. Det vill säga allt mellan senskador till sjukdomar hästen inte överlever. 
 
Sen är jag rädd att han ska skada sig eller bli så rädd att det händer en olycka. Som t.ex. när jag kör Kungen i hans transport, så fort han rör sig så blir jag misstänksam. Börjar han föra en himla liv som att röra på sig mycket, sparka eller allmänt leva rövare blir jag orolig. Färtänk om han skulle lägga sig i transporten och skada sig eller i värsta fall inte få luft och strypa sig shälv. 
 
Det har hänt ett flertal gånger, speciellt i början, att jag stannade transporten och kollade om han var skadad. Dock stog han alltid där och såg förvånad ut att jag öppnade dörren. Han har aldrig lagt sig ner i tansporten, men jag r nog allt orolig. 
 
Det är det värsta som skulle kunna hända tror jag. Än så länge har han varit hel och överlevt snart 8 månader med mig, jag kan ju bara hoppas att det blir många fler månader! ;) 
 
Kungen har dessutom alltid någon form av benskydd för att minimera risken att skada sig. 

fantastiska minnen!

 
Tänkte tillbaka idag på min häst historia och det är 3 minnen jag verkligen känner lite extra för! 
 
1. 4:e placering i klubbens KM med Barbarossa 
 
Vilken dag det var, bästa dagen helt klart under hela min ponny tid, typ. Jag tror vi rev eller vägrade något hinder men allt annat var super! Jag trodde verkligen inte att jag skulle kunna få en placering men det fick jag. Det var stilhoppning med så det kändes lite extra bra! Verkligen en dag jag kommer minnas! :) 
 
Min bästa vän under många år! 
 

2. Trea med River i klubbens KM 
 
Ännu ett km dock en pacering närmare nummer ett. River är/var som ni vet en travare. Och trava det kunde han! den 90cm banan travade vi igenom i rask takt och runt kom vi! En rivning och en vägran. River är ingen lätt häst, han kör gärna sitt egna race och man ska inte tro att det bara är att åka häst med han, nej du där fick man jobba! Jag var iaf skitglad den dagen kan jag säga!  
 
 
Hindret ligger på 90cm, och ja, River travhoppar här. ;) 
 
3.Kungens andra pay and jump 

Vilken dag alltså! Först rev han ett hinder på 70cm, ett slarvfel av honom. Jag har inga som helst förväntningar att det ska gå superbra i andra hoppningen. Och vad gör han?! Felfri runda på 80cm och lyckan är gjord. Den här travaren som knappt hade sett en bom tar en 80cm bana felfritt utan att klaga. AMAZING! Han var skiträdd också, galopen var som bortblåst och han som nästan hoppar bättre i galopp än i trav. Men jag var superlycklig. Det var nästan som om det kom tårar. Nu ska vi fin putsa på detaljerna så kommer det här bli toppn! :) 
 
  
Första pay and jumpen, dock var han lika snygg då! 
 
 
 

Rädsla del 2

 
Här kommer den andra delen ur temat rädlsa. Den här gången kommer det handla om mina rädslor.
 
När det gäller hästar och till störrsta delen när det handlar om Kungen. Skador och olyckor ligger garanterat på en förstaplats! Jag är inte speciellt rädd om mig själv, jag har både brutit fingar, fått stora är av sårskador och blivit sparkad och biten.
 
Det som jag skulle tycka vara jobbigt nu är inte den samma rädsla för ca 10 år sedan. Då skulle det bara göra ont och jag skulle bli rädd/ledsen. Nu handlar det om den ekonomiska biten. För måste jag bli sjukskriven så får jag sämre lön om jag måste vara hemma från jobbet. Jag betalar allt för Kungen utom hans försäkring som hans ägare fortfarande betalar. Skulle man då vara sjukskriven i en eller flera veckor så skulle det bli väldigt dåligt med pengar på lönekontot.
 
Dock har jag haft tur (*ta i trä*) och blivit skadad när det har passat kan man säga.
 
Så för min egen del är jag inte rädd att skada mig. Jag är oftast aldrig rädd när jag rider, bara om jag ska göra någon ny utamanade sak som jag inte har gjort innan, som t.ex. när jag hoppade 125cm med min förra foderhäst, då var jag rädd men inte rädd för att åka av och göra illa mig utan rädd för den nya uppgiften.
 
Det är som alla säger. Hästtjejer åker av, gör illa sig, biter ihop och hoppar upp på hästen igen. Dock ska man alltid tänka på att saker kan hända och jag själv använder alltid hjälm när jag rider/kör. Även säkerhetsvästen kommer på vid hoppning, det är ett måste för mig!
 
 
Fotograf: Linn Olsson-Park (Som ni ser på bilden har jag papper i näsan, åkte av Kungen och slog i så det sprutade blod. Men jag hoppade upp och red resten av träningen)

Träning

Har haft ett uppehåll gällande hoppträningen ett tag nu. Jag tror jag hade sista lektionen i oktober eller något sånt. Saknar det i vilket fall som helst, men jag har verkligen prioriterat dressyren nu i vinter. 
 
Jag tänker så att ska man bli bättre och utvecklas på något krävs det flera olika beståndsdelar för att det ska bli bra. Det är just därför hoppträningen har blivit lite lidande nu och dressyren har fått tagit större delen utav Kungens utbildningen. 
 
Ett tag var det väldigt mycket hoppträningar och nästan ingen dressyr. Just utav den anledning att Kungen inte kunde tekniken för att hoppa. Man märkte mot slutet att även bakbenen hamnade rätt när vi skulle över. 
 
Nu innan allt drar igång igen kommer jag främst att träna på galoppen. Jag vill kunna reglera den uatn att han bryter av till trav. Vill så småningom börja introducera byten i galopp, dock bara enstaka byten. För kan jag reglera galoppen och kunna göra enkla byten så kommer det underlätta för mig i hoppningen i framtiden. 
 
Kommer så småningom börja hoppa lite smått i ett ridhus i närheten och sen dra iväg på träning. Enligt planerna kommer första träningen infalla någon gång under mars-månad. 
 
 
 
 
Fotograf: Linn Olsson-Park
 

Upplägg

Här kommer ett inlägg om hur jag brukar lägga upp ett ridpass! 
 
Först börjar jag såklart med att ryckta, sadla och träna och sätta på skydd. Samtidigt kollar jag om Kungen har ont någonstans, är öm eller svullen. När allt ser bra ut och han är "påklädd" hoppar jag upp och rider iväg.
 
Börjar med att skritta fram ca 10-15 min innan jag börjar små jogga han ilångoch åg form. Det gäller att han blir varm i kroppen innan jag börjar arbeta med han ordentligt. 
 
När ca 20 min har gått brukar jag börja ställa krav. Detta kan gälla allt från att träna på galoppen till att trava nedsittandes och att han ska gå i form. Det är inte varje pass han galopperar och inte heller varje pass vi tränar stenhårt på formen. Detta håller vi på med i ca 10-15 min och sen joggas han ner och till sist skritt i lång i låg form tills han får gå med helt lösa tyglar för att sträcka ut sig. 
 
Ett pass brukar ungefär ta 40 min-1 timme beroende på hur hårt passet är. När jag dressyrtränar eller hopptränar brukar uppvärmningen vara längre med inslag av galopp för att få igång han ordentligt då dessa gånger är betydligt hårdare träning än när jag rider hemma.
 
Passet avslutas med borstning och till sist stretching eller massage. 
 
 
 

Rädslor del 1

Alla är vi rädda för saker och det är även jag. Men när rädslan övergår i att inte kunna utföra saker helt eller inte alls har det gått för långt. Ridsporten är som vi alla vet en farlig sport. Vi rider omkring på djur som kan väga upp till 800 kilo och om något går snett kan man råka illa ut. Hästen använder sig utav instinkter och är ett flockdjur. Blir hästen rädd är det inte så konstigt om tanken "Spring" kommer upp i huvudet och hästen skenar iväg. 
 
Men det som man har kommit fram med forskning nu är att om jag som ryttare tänker att det kommer ske en olycka snart så kan min hjärna göra så att jag hamnar i en sådan. För blir man rädd blir man oftast stel, tar en kramaktigt tag om tyglarna, slutar andas eller i värsta fall skriker. 
 
Hästen känner varenda rörelse du gör så slutar man andas kommer hästen undra vad som händer? Är det något fel? osv osv. 
 
Det jag brukar tänka på när jag känner att Kungen blir rädd eller stressar upp sig är att jag andas normalt, håller om med benen, sjunker ned i sadeln och tänker framåt. När jag har gjort detta lugnar han oftast ned sig, och skulle han hoppa till då sitter jag ändå där i sadeln så djupt att jag knappt far omkring. 
 
Men mitt bästa tips är ändå att ANDAS att inte göra detta kan hästen tro att något är helt galet! 
 
 
 
 
Hoppning är en utav grenarna där man ska hållahuvudet kallt! 
 
 

RSS 2.0